Firar hälsan - med dubbla känslor

Jag har sagt det förut och säger det igen; det är viktigt att fira! I alla fall för mig! Och vet du vad? Idag är det exakt ett år sedan jag opererades. Även om jag fortfarande kan önska att jag vore ännu mer frisk, kan jag konstatera att jag är så mycket friskare. Läs gärna tidigare inlägg om både operationen och den tuffa starten på rehabiliteringen.

Mitt sätt att fira just idag, var genom en ledig dag. Och smarrig lunch - som blev sushi. Solen sken så härligt och det var riktigt milt väder ute, så jag tog cykeln ner på "stan" - något som inte var att tänka på för några månader sedan. För cykla är fortfarande inte så bekvämt - men det går! Det blev även en sväng inom en loppis, medan jag väntade på att sushin skulle bli klar. Jag köpte faktiskt en lott också - alltid lika spännande!

Riktigt lika spännande var det inte att hämta in dagens post, efter jag parkerat cykeln på uppfarten här hemma. Ett kuvert med avsändare "Region Skåne" fick mig direkt att tänka på sjukvård (och tandvård!) men innerst inne hoppades jag att det hade mer med företagsrelaterade frågor att göra. Min första känsla visade sig - tyvärr - vara den rätta. För i kuvertet låg en enkät, med frågor rörande just min operation - och jag kände återigen hur "opsykologisk" sjukvården är! Att först nu skicka ut 12 sidor med frågor rörande allt kring sjukskrivning och mediciner, till hur jag upplever min arbetssituation, det gör mig faktiskt både förbannad och besviken. Var fanns sjukvården när jag som bäst behövde den? 

Redan dagen efter operationen, med närmare 39 graders feber, skickades jag hem och fick själv ställa frågor och anteckna hur jag skulle "trappa ner" mina mediciner. En generell rehab-plan, som inte alls stämde med mina behov och sedan en sjukskrivning "på nåder" - som helst skulle anpassas efter vad Försäkringskassan skulle säga. De här upplevelserna är anledningen till att jag dragit mig för att boka tid hos ny sjukgymnast, för att få "status" och nya övningar som passar min kropp idag... 

Under hela min "diskbråcksresa" kämpade jag till stor del på egen hand (något som du också kan läsa om i ett tidigare inlägg här i bloggen), eftersom sjukvården främst fokuserade på tillfällig smärtlindring och ett ansvar som endast sträckte sig "här och nu" (med känslan av att bli av med mig som patient så snart som möjligt). I stället för att se hela människan och mig som unik individ! Att nu i detta utskick, med avsändare "Svenska ryggregistret", inte ens kunna inleda med orden "hoppas du mår bättre" är för mig helt ofattbart. Att vara en smula personlig och ödmjuk, det har väl aldrig skadat någon? 

I mitt eget inlägg på Instagram i morse lyfte jag fram det faktum att jag trots allt är bra mycket friskare, att jag är tacksam för allt stöd och kärlek som jag fick både under värsta sjukperioden och de första tuffa rehab-månaderna, men även för det fortsatta peppandet. Som betyder massor!

Nu väntar onsdagens bästa; yoga-passet! 

Starkare Hälsokramar från Ulrika